1 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. [Även profeten Jeremia förbannade sin födelsedag, se \+xt Jer 20:14\+xt*.]
2 Då tog Job till orda (hebr. anah) och sa:
3 Låt den vara utplånad (död över den; låt den vandra bort – hebr. avad) [\+xt Upp 9:11\+xt*],
4 Den dagen – låt den vara mörk,
5 Låt mörker och dödsskugga inmuta den (ta den med en återlösares rätt – hebr. gaal) åt sig själva,
6 Den natten – låt mörker beslagta (rycka bort) den,
7 Se, den natten är ofruktsam (steril, öde),
8 Låt dem som förbannar dagar (hebr. jom) förbanna den,
9 Låt morgonstjärnorna förmörkas [låt dem inte tillkännage en ny dag],
10 Eftersom den [den natten då jag föddes, se vers 3b] inte stängde dörrarna till moderlivet,
11 Varför dog jag inte i livmodern?
12 Varför fanns det [en faders] knä som tog emot mig,
13 För nu, [om det var så, då] skulle jag ligga ner och vara stilla
14 [i dödens sällskap] med kungar och jordens rådgivare,
15 eller med [vid sidan intill avlidna] furstar som har guld,
16 Eller som ett dolt missfall som inte lever,
17 Där [i döden] upphör de onda med sitt tumult [de ogudaktiga, vars hunger aldrig stillades, se \+xt Jes 57:20-21\+xt*]
18 Tillsammans har fångarna ro (hebr. shaan),
19 Låg (liten) och hög (stor) – de är lika där,
20 Varför gav han [dagens] ljus till en plågad (hårt ansatt – hebr. amal)
21 åt dem som längtar efter döden, men den kommer inte,
22 som glädjer sig, ja jublar (dansar),
23 Till en man (stridsman – hebr. gever) vars väg är dold
24 Ja, till mitt bröd kommer mina suckar,
25 Ja, den fasa som jag fasar (hebr. pachad pachad) kommer över mig,
26 Jag har ingen trygghet (framgång, helhet – hebr. shalah)