1 En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahveh) [ännu en gång, se \+xt Job 1:6\+xt*]. Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem för att träda fram inför Herren (Jahveh).
2 Herren frågade Åklagaren: ”Varifrån kommer du?”
3 Då sa Herren (Jahveh) till Åklagaren (Satan): ”Har du lagt märke till (studerat, ordagrant: ’satt ditt hjärta till’) min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i \+xt Job 1:1, 8\+xt*], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda. Fortfarande står han fast och har integritet (är god), trots att du drev mig (pressade, fick mig) att förgöra (sluka) honom utan orsak.” [Samma ord ”utan orsak” använde Satan när han insinuerade att Job inte prisade Gud av ren kärlek och gudsfruktan, utan bara för alla välsignelser han fått, se \+xt Job 1:9\+xt*.]
4 Åklagaren (Satan) svarade Herren: ”Skinn för skinn. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv [sitt eget skinn].
5 Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) – räck ut din hand och rör vid hans ben och kött [uttryck för hela personen, även hans psykiska hälsa, se \+xt Ords 14:30\+xt*]. Då kommer du se att han ’välsignar’ [avfärdar/förbannar, se \+xt Job 1:5, 11\+xt*] dig rakt i ansiktet.” [Identiskt med \+xt Job 1:11\+xt* förutom ”ben och kött”.]
6 Herren sa till Åklagaren (Satan): ”Se [här är han], han är i din hand, men du måste bevara (beskydda) hans liv.”
7 Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro) och slog Job med ett elakartat sår (inflammation), från topp till tå (från fotsulan till hjässan – hela kroppen).
8 Job tog en lerskärva [från ett trasigt kärl] för att skrapa sig med där han satt i askan [uttryck för sorg]. [Enligt den latinska översättningen satt han på soptippen utanför staden. Det är möjligt att såren kliade och han skrapade sig med lerskärvan, men i samband med aska så kan det också vara ett uttryck för hans sorg.]
9 Hans hustru sa till honom: ”Håller du fortfarande fast vid din integritet [ska du fortsätta att vara god och rättfärdig, samma ord som i \+xt Job 2:3\+xt*]? ’Välsigna’ Gud (Elohim) [avfärda/förbanna honom, se \+xt Job 1:5\+xt*] och dö (fall ned död)!”
10 Job svarade henne:
11 När tre av Jobs bekanta (grannar – hebr. rea) fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de överens om att gå och visa medkänsla och trösta honom. De tre var:
12 Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden [dåtida sed för att visa sorg].
13 Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.