1 Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
2 Om det ändå vore som i tidigare månader,
3 då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se \+xt Job 22:28; 2 Mos 10:23\+xt*],
4 Då jag var i min ”bästa årstids” dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt],
5 då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
6 då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
7 När jag gick till porten i staden
8 när de såg mig, drog de unga sig undan
9 Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
10 Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
11 När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
12 eftersom jag räddade den fattige som ropade
13 Den döende välsignade mig,
14 Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
15 Ögon var jag åt den blinde
16 En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag
17 Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
18 Jag tänkte då: ”I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
19 Min rot [under mig]
20 Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se \+xt Job 19:9\+xt*],
21 De lyssnade på mig och väntade,
22 Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah),
23 De väntade på mig som på regn,
24 Jag log mot dem – de trodde inte det,
25 Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),