1 Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom.
2 Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
3 Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkluderar troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se \+xt 5 Mos 34:8\+xt*.]
4 När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sa: ”Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
5 Min far tog en ed av mig och sa: ”Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land” Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända.”
6 Farao svarade: ”Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom.”
7 Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
8 och alla av Josefs hus och hans bröder. Bara sina små (barn) och sin småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen.
9 Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
10 De kom till Atads tröskplats på andra sidan [floden] Jordan. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
11 När landets invånare, kanaanéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sa de: ”Detta är en djup sorg för egyptierna.” Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordan.
12 Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem.
13 Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
14 Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
15 När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sa de: ”Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?”
16 Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
17 bad han oss meddela dig, Josef, detta:
18 Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sa: ”Här är vi, vi är dina slavar.”
19 Men Josef svarade dem: ”Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats?
20 Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
21 Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn.” Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem).
22 Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se \+xt Jos 24:29\+xt*.]
23 Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], blev far till barn [som lades] på Josefs knän.
24 Josef sa till sina bröder: ”Jag dör, men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.”
25 Josef tog en ed av Israels söner och sa: ”Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån” [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i vers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]
26 Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.