1 Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. Mitsrajim), var:
2 Ruben (hebr. Reoven), Simeon (hebr. Shimon), Levi och Juda (hebr. Jehoda);
3 Isaskar (hebr. Jisashchar), Sebulon (hebr. Zevolun) och Benjamin (hebr. Binjamin);
4 Dan och Naftali; Gad och Asher.
5 De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
6 [Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta.
7 Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem.
8 Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike].
9 Kungen sa till sitt folk: ”Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
10 Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån.”
11 Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förrådsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
12 Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
13 Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst.
14 Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.
15 Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra [”den vackra”] och den andra Pua [”den glänsande”]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida ”viktiga” kungen inte namnges.]
16 Han sa: ”När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva.”
17 Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung sagt till dem, utan lät pojkarna leva.
18 Då kallade kungen till sig dem igen och sa: ”Varför gör ni så att pojkarna får leva?”
19 Barnmorskorna svarade farao: ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem.”
20 Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort.
21 Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
22 Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: ”Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva.” [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]