1 Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.]
2 Han sa till sina tjänare: ”Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom.”
3 Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus.
4 Anledningen var att Johannes [Döparen] upprepade gånger hade sagt till honom: ”Det är inte lovligt för dig att ha henne.”
5 Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.
6 Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes
7 så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se \+xt Mark 6:23\+xt*].
8 Hon säger då, på uppmaning av sin mor: ”Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu.”
9 Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det,
10 och han skickade [soldater] och lät halshugga Johannes i fängelset.
11 Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
12 Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.
13 När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva.
14 När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka.
15 När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sa: ”Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat.”
16 Jesus svarade: ”De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta.”
17 De svarade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.”
18 Han sa: ”Kom med dem till mig.”
19 Sedan sa han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem.
20 Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar.
21 De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.
22 På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket.
23 När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be.
24 Skeppet var nu mitt på sjön [ordagrant: många stadier från land; en stadie är omkring 185 meter] och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind.
25 Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [\+xt Job 9:8\+xt*]
26 När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sa: ”Det är ett spöke!” Och de skrek av rädsla.
27 Men på en gång började Jesus tala med dem och sa: ”Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda.”
28 Petrus svarade honom och sa: ”Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet.”
29 Han sa: ”Kom!”
30 Men när han såg (kände, upplevde med sina sinnen) hur stark vinden var blev han rädd. När han började sjunka ropade han: ”Herre, rädda (hjälp, fräls) mig!”
31 På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sa: ”Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?”
32 När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.
33 De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sa: ”Du är verkligen Guds Son!”
34 När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum].
35 När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom.
36 Man bad honom att de skulle få röra vid hörntofsen [hebr. tsitsit] på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se \+xt Matt 9:20-22\+xt*. Hörntofsen är också en symbol på makt och auktoritet, se \+xt 1 Sam 24:5\+xt*.] Alla som rörde vid den blev fullständigt helade.