1 För länge sedan talade Gud många gånger [i olika uppenbarelser där varje fragment har sin del av sanningen] och på många sätt till fäderna genom profeterna,
2 men nu i dessa sista (ordagrant: ”eskatologiska”) dagar talade han till oss genom sin Son, som han satte till arvinge över allt (som han gav äganderätten till alla ting). Genom honom har han också skapat tidsåldrarna (universum, världen, tidsepokerna).
3 Han som är härlighetens strålglans (återsken) [han som utstrålar Guds härlighet] och [är] hans väsens avbild (exakta kopia/uttryck) [har Guds natur ingraverad] och som bär allt med sitt mäktiga (med kraften i sitt) ord (gr. rhema) – sedan han genom sig själv renat oss från synderna (utfört syndernas rening) – [han] satte sig ner på Majestätets högra sida i höjden.
4 Han blev mycket mäktigare än änglarna, då han ärvt ett mycket högre namn än deras.
5 För till vilken av änglarna har Gud någonsin sagt:
6 När han åter igen ska föra sin förstfödde Son till världen (den bebodda delen av jorden) säger han:
7 Om änglarna säger han:
8 Men om Sonen säger han:
9 Du älskar rättfärdighet
10 Och
11 De [himlarna] ska gå under,
12 som ett draperat tyg [huvudbonad eller mantel]
13 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt:
14 Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa [skydda] dem som ska ärva frälsningen?