1 Efter allt detta kom man till Josef och sa: ”Se, din far är sjuk.” Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
2 Och man berättade för Jakob och sa: ”Se, din son Josef kommer till dig.” Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
3 Jakob sa till Josef: ”Gud den Allsmäktige (El Shaddaj) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [\+xt 1 Mos 28:19; 35:9-15\+xt*],
4 och sa till mig: ’Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.’
5 [Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simeon är och ska vara mina.
6 Och deras ättlingar som du ska få efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.
7 För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efratah. Jag begravde henne där på vägen till Efratah.” Platsen heter idag Betlehem.
8 När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är dessa?”
9 Josef svarade sin far: ”De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här.”
10 Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
11 Israel sa till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!”
12 Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
13 Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
14 Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
15 Han välsignade Josef och sa:
16 ängeln (budbäraren) [Herren själv] som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
17 När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
18 Josef sa till sin far: ”Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud”.
19 Hans far vägrade och sa: ”Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än han och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).”
20 Han välsignade dem den dagen och sa:
21 Israel sa till Josef: ”Se, jag dör, men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
22 Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge.”