1 Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.
2 Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).
3 Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Leah, se \+xt 1 Mos 29:30\+xt*], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för ”speciell mantel” (hebr. ketonet passim) kan betyda långärmad eller mångfärgad. Troligvis hade den invävda trådar med andra färger eller mönster. Det var en vacker utsirad mantel som väckte uppmärksamhet.]
4 När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.
5 Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
6 Han sa till dem: ”Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt.
7 Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve.”
8 Hans bröder sa till honom: ”Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?”
9 Han drömde en annan dröm och återberättade (räknade upp alla detaljer i den – hebr. safar) den för sina bröder och sa: ”Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig.”
10 Han återberättade den för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sa till honom: ”Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?”
11 Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
12 Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem).
13 Israel sa till Josef: ”Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem”, och han svarade: ”Här är jag.” [Hebr. hineni, har betydelsen ”jag står till förfogande” eller ”jag är beredd att ta ansvar”, se \+xt 1 Mos 22:1\+xt*.]
14 Han sa till honom: ”Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig.” Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
15 En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: ”Vad letar du efter?”
16 ”Mina bröder letar jag efter”, sa han, ”Jag ber er, berätta för mig var de vallar sin hjord.” [Den hebreiska ordföljden är ”mina bröder jag söker”. Att ”mina bröder” kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
17 Mannen [i Shechem] sa: ”De har gått härifrån, jag hörde dem säga: Låt oss gå till Dotan.” Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan.
18 De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
19 De sa till varandra: ”Se, där kommer den där ’drömmästaren’.
20 Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar.”
21 Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sa: ”Låt oss inte ta hans liv.”
22 Ruben fortsatte: ”Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte).” Han sa så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
23 När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella manteln [den vackra mångfärgade eller långärmade manteln som Jakob gett honom, se vers 3].
24 Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
25 Sedan satte de sig ner och åt.
26 Juda sa till sina bröder: ”Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
27 Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött.” Hans bröder lyssnade på honom.
28 När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se \+xt 3 Mos 27:5\+xt*. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten.
29 Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
30 Han återvände till sina bröder och sa: ”Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?”
31 De tog Josefs mantel och dödade en bock och doppade manteln i blodet.
32 De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sa: ”Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?”
33 Han kände igen den och sa: ”Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken.”
34 Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
35 Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sa: ”Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja.” Och hans far grät över honom.
36 [Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.