1 Men ormen var listig (hebr. arom) [\+xt 1 Mos 2:25\+xt*], mer än alla markens djur som Herren Gud (Jahveh Elohim) hade gjort (hebr. asah).
2 Kvinnan sa till ormen: ”Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
3 men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni.”
4 Då sa ormen till kvinnan: ”Ni ska verkligen inte dö [infinitiv absolutus].
5 Nej (hebr. ki – ger emfas), Gud (Elohim) vet att om ni äter av den så kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud (Elohim) – som förstår [har kunskap om] gott och ont.” [De kan göra allt, inklusive ta egna beslut om vad som är rätt och fel.]
6 När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också.
7 Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna.
8 De hörde Herren Gud (Jahveh Elohim) vandra (röra sig) i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Mannen och hans kvinna gömde sig för Herren Guds (Jahveh Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården.
9 Herren Gud (Jahveh Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: ”Var är du?” [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
10 Han svarade: ”Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i trädgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig.”
11 Då sa han: ”Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se \+xt 1 Mos 3:1\+xt*.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?” [\+xt 1 Mos 2:16-17\+xt*]
12 Mannen svarade: ”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt.”
13 Då sa Herren Gud (Jahveh Elohim) till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?”
14 Herren Gud (Jahveh Elohim) sa till ormen: ”Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
15 Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte – hebr. zera) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande].”
16 Han sa till kvinnan: ”Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig.”
17 Och till mannen sa han: ”Därför att du lydde din kvinnas ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig att inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
18 Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens grödor (växter).
19 Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå.”
20 Mannen kallade sin kvinna Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var mor till allt levande.
21 Och Herren Gud (Jahveh Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans kvinna (hebr. ishah). Ja, han klädde dem. [\+xt 1 Mos 3:7\+xt*]
22 Herren Gud (Jahveh Elohim) sa: ”Betänk (hebr. hen), människan har blivit som en av oss vad gäller att förstå [ha kunskap om] gott och ont [kan göra vad som helst]. Och nu: vad händer om hon kommer att sträcka ut sin hand och även ta från livets träd. Och äta. Och leva för evigt.”
23 Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
24 När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd.