1 Men Saulus andades fortfarande hot och mordlust mot Herrens lärjungar. [Meningen börjar med ordet ”men” och beskriver kontrasten som introducerades i föregående kapitel mellan Filippus och Saulus. Filippus fortsätter att utbreda församlingen medan Saulus fortsätter att förfölja den, se \+xt Apg 8:40; 8:3\+xt*.] Saulus gick till översteprästen [i Jerusalem, antagligen Hannas, se \+xt Apg 4:6\+xt*]
2 och bad att få med sig brev [med häktningstillstånd] till synagogorna i Damaskus. Planen var att fängsla alla som tillhörde Vägen [samtidens namn på de första kristna, se \+xt Joh 14:6\+xt*], män eller kvinnor, och föra dem tillbaka till Jerusalem.
3 Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. [Händelsen inträffar mitt på dagen, se \+xt Apg 22:6\+xt*. Det måste varit ett kraftigt övernaturligt sken, starkare än solen.]
4 Han [och även de som var med honom, se \+xt Apg 26:14\+xt*] föll till marken. Sedan hörde han en röst som sa till honom [på arameiska, se \+xt Apg 26:14\+xt*]: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?” [Saulus tilltalas med den hebreiska formen av sitt namn som är ”Saul”, se även \+xt Apg 8:1\+xt*.]
5 Då frågade han: ”Vem är du, Herre?” [\+xt Apg 22:10\+xt*]
6 Men res dig upp och gå in till staden, så ska du få veta (någon ska tala till dig) vad du måste göra.” [Detta verkar vara allt som Jesus kan säga till Saul just nu, se \+xt Joh 16:12\+xt*.]
7 [Saulus ligger kvar på marken.] Männen som var med honom på resan [som nu hade ställt sig upp] bara stod där förstummade (de var som förstenade, så förskräckta var de). De hörde ljudet men såg ingen.
8 Saulus reste sig [till sist] upp från marken, men när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus.
9 Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.
10 I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. I en syn sa Herren till honom: ”Ananias!”
11 Då sa Herren till honom: ”Res dig och gå till den gata som kallas ’Raka gatan’ och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber [till mig där just nu].
12 I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen.”
13 Ananias svarade: ”Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem.
14 Nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn.”
15 Men Herren sa till honom: ”Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels söner (barn).
16 För jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull.”
17 Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sa: ”Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande.” [Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]
18 Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt.
19 Sedan åt han och fick nya krafter.
20 och på en gång började han predika i synagogorna att Jesus är Guds Son.
21 Alla som hörde honom häpnade (tappade fattningen) och sa: ”Var det inte han som ville förgöra alla i Jerusalem som åkallar det Namnet? [Har han bytt ståndpunkt?] Var det inte därför han kom hit, just för att gripa dem [som tror på Jesus som Messias] och ställa dem inför översteprästerna?”
22 Men Saulus uppträdde med allt större kraft [han utvecklades mer och mer och blev skickligare] och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade (lade fram skriftställe efter skriftställe, jämförde och undersökte för att bevisa) att Jesus är Messias.
23 Efter att en längre tid hade passerat (fullgjorts) [antagligen tre år, se \+xt Gal 1:18\+xt*], rådslog judarna [ledarskapet i Damaskus] om att röja Saulus ur vägen (döda honom),
24 men Saulus fick reda på deras plan. De höll vakt vid stadens portar [Damaskus sju portar] dag och natt för att döda honom.
25 Men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom över muren i en korg [genom ett fönster, se \+xt 2 Kor 11:33\+xt*].
26 När Saulus kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge.
27 Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn.
28 Sedan stannade Saulus hos dem [15 dagar och träffade Petrus och Jakob, se \+xt Gal 1:18-19\+xt*], och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn.
29 Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen.
30 När syskonen (bröderna och systrarna i tron) fick veta det, tog de med honom ner till Caesarea [Maritima, vid havet] och sände honom sedan vidare till Tarsus.
31 Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren, och växte genom den helige Andes uppmuntran (förmaning, tröst).
32 Petrus reste runt i hela området [kring Jerusalem] och kom även ner till de heliga (de troende) som bodde i Lydda.
33 Där träffade han en man vid namn Aineas. [Ett grekiskt namn som betyder ”prisad” och ”lovordad”.] Han var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. [Den grekiska texten kan också översättas ”från åtta års ålder.”]
34 Petrus sa till honom: ”Aineas, Jesus den Smorde (Messias, Kristus) botar dig nu. Stå upp och bädda din säng!” Genast steg han upp.
35 Alla som bodde i [staden] Lydda och [i den fem mil långa kustregionen mellan Joppe och Caesarea som kallades] Saron såg honom, och vände om (återvände) till Herren.
36 I Joppe [nuvarande Jaffa vid Medelhavets kust] bodde en lärjunge [ordagrant: lärjunginna – gr. mathetria] som [på arameiska] hette Tabita, översatt [på grekiska] är det Dorkas [som betyder gasell, ett djur som har vackra ögon och står för skönhet när det används som namn på människor]. Hon var ständigt engagerad i att göra goda gärningar och var mycket generös (gav frikostigt för att hjälpa de fattiga).
37 Vid den här tiden blev hon sjuk (svag, livlös) och dog. När de hade tvättat hennes kropp, bar de upp den till ett rum på övervåningen.
38 Eftersom Lydda låg nära Joppe [knappt två mil in i landet] och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män som bad honom komma till dem så fort som möjligt.
39 Petrus stod upp och gick genast med dem. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen. Alla änkorna stod runt omkring honom och visade gråtande alla de skjortor (tunikor) och andra kläder som Dorkas hade gjort medan hon ännu var ibland dem.
40 Petrus körde ut alla (drev ut dem) från rummet och föll ned på sina knän och bad. Sedan vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, stå upp.”
41 Han räckte ut sin hand och hjälpte henne upp. Sedan kallade han in de heliga (de troende) och änkorna och presenterade henne livs levande framför dem.
42 Detta blev välkänt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren.
43 Petrus stannade en längre tid i Joppe hos Simon som var garvare.