1 Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det).
2 Några fromma [judiska] män hjälptes åt att bära ut och begrava Stefanos och höll en stor dödsklagan över honom.
3 Saulus försökte med våld att förgöra församlingen (han löpte amok, smutskastade, skymfade den), han gick in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor [genom att hålla fast deras fötter och släpa ut dem på gatorna fram till fängelset] och lät fängsla dem.
4 De som hade blivit förskingrade [på grund av förföljelsen i Jerusalem] vandrade omkring [från plats till plats] och predikade ordet [berättade det glada budskapet om frälsningen genom Jesus].
5 Filippus [den andre av de sju församlingstjänarna i Jerusalem, se \+xt Apg 6:5\+xt*] kom ner till huvudstaden i Samarien och predikade den Smorde (Messias, Kristus) för dem.
6 Stora skaror var enade (i harmoni, med samma sinne) och lyssnade uppmärksamt på vad Filippus sa, de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde (mirakler som bevisar och bekräftar vem Gud är).
7 Från många människor for nämligen orena andar ut under höga rop, och många förlamade (paralyserade, människor som led av nervsjukdomar) och lama (halta, lytta, ofärdiga) blev botade (en process av gradvis förbättring som leder till fullständigt helande).
8 Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]
9 I staden [se vers 5] fanns sedan tidigare en man som hette Simon. [Han kallas ofta ”Simon trollkarlen”, på latin Simon Magus.] Han utövade [ockult] magi och hade slagit folket i [hela regionen] Samarien med häpnad. Han sa sig vara något stort.
10 Alla, från den minste till den högste, lyssnade till honom och sa: ”Denne man är Guds stora kraft!”
11 De hade lyssnat till honom därför att han länge slagit dem med häpnad (fascinerat dem) med sina magiska konster.
12 Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn, lät de döpa sig (nedsänkas i vatten, gr. baptizo), både män och kvinnor.
13 Simon kom också till tro, och sedan han blivit döpt höll han sig hela tiden nära Filippus. När han såg de stora tecken och under som skedde var han utom sig av häpnad. [Simon som tidigare fascinerat andra med sin ockulta magi, blev själv helt betagen när han såg undren som skedde i Jesu namn.]
14 Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
15 När de kom dit ner, bad de för dem att de skulle få (ta emot) den helige Ande,
16 för han [Anden] hade ännu inte fallit på (kommit över) någon av dem, utan de hade bara blivit döpta i Herren Jesu namn.
17 Då lade de händerna på var och en av dem, och de fick (tog emot) den helige Ande.
18 Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar
19 och sa: ”Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får (tar emot) den helige Ande.”
20 Petrus sa till honom: ”Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar!
21 Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud.
22 Omvänd dig därför från din ondska och be till (bönfall) Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta.
23 Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band.”
24 Simon svarade: ”Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig.” [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.]
25 Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många samaritiska byar.
26 En Herrens ängel talade till Filippus och sa: ”Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza – ökenvägen (genom obebyggda områden).”
27 Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern (som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandake, drottningen i Etiopien. Han hade rest till Jerusalem för att tillbe,
28 men var nu på väg hem, och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.
29 Då sa Anden till Filippus: ”Gå fram till vagnen och håll dig nära den.” [Den helige Ande uppmanar Filippus att ”hålla sig nära”. Ordet kan också översättas ”klistra sig fast vid” eller ”förenas med”, se \+xt Apg 5:13; Luk 10:11; 15:15\+xt*. Filippus rusar inte bara fram, i stället inväntar han rätt tid och hinner känna in situationen.]
30 Så Filippus sprang fram [och höll sig nära vagnen]. Han hörde mannen läsa från profeten Jesaja. [I antiken var det vanligt att läsa högt.] Då frågade han: ”Förstår du vad du läser?”
31 Han sa: ”Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?” Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.
32 Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]:
33 I sin förnedring (låga status, genom att ödmjuka sig) blev hans dom borttagen,
34 Hoveunucken sa till Filippus: ”Jag bönfaller dig, berätta vem profeten talar om, är det om sig själv eller någon annan?”
35 Då öppnade Filippus sin mun, och började med utgångspunkt från detta skriftställe att berätta evangeliet (det glada budskapet) om Jesus för honom.
36 Medan de fortsatte längs med vägen kom de till ett ställe med vatten och hoveunucken sa: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?”
37 Då sa Filippus: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske.” Han svarade och sa: ”Jag tror att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Guds Son.” [Denna vers finns inte med i de tidigaste manuskripten, och är troligen tillagd. Den visar hur viktiga bekännelsen och dopet var i den tidiga församlingen.]
38 Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hoveunucken gick ned i vattnet, och Filippus döpte honom.
39 När de stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande plötsligt bort Filippus, och hoveunucken såg honom inte mer, men fortsatte glad (upprymd, fylld av glädje) sin färd.
40 Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring [upp längs med Medelhavskusten] och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea [Maritima, vid havet].