1 När vi [Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se \+xt Apg 20:4\+xt*] hade skilts från dem [det var ett hjärtslitande avsked från församlingsledningen i Efesos] och lagt ut, seglade vi raka vägen till Kos [utan att behöva kryssa]. [Kos var namnet på både ön och dess huvudstad, de lade till där över natten.]
2 Där fann vi ett [större] skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut.
3 Vi skymtade konturerna av Cypern på vänster sida under vår segling mot Syrien och lade till vid Tyros där lasten skulle lossas.
4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. [Eftersom man får leta efter församlingen verkar varken Paulus eller någon från hans resesällskap vara bekant med dem.] Genom Anden sa de åt Paulus upprepade gånger att inte fortsätta upp till Jerusalem.
5 Efter en vecka där bröt vi upp för att fortsätta vår resa [söderut längs med kusten]. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. [Detta är första gången i Apostlagärningarna barnen nämns i församlingen.]
6 Sedan vi tagit farväl av varandra, steg vi ombord på skeppet och de andra återvände hem igen.
7 Sedan vi seglat från Tyros kom vi till Ptolemais [nuvarande Akko]. Vi hälsade på syskonen (bröderna och systrarna i tron) där och stannade hos dem en dag. [Medan båten lastades om.]
8 Nästa dag fortsatte vi [båtresan] och kom till Caesarea [Maritima vid havet]. Där gick vi hem till evangelisten Filippus, som var en av de sju [se \+xt Apg 6:5\+xt*], och stannade hos honom.
9 Han hade fyra ogifta döttrar som alla hade profetians gåva.
10 Under de dagar vi var där kom en profet som hette Agabos ner från Judeen. [Han hade tidigare kommit till Antiokia från Jerusalem och profeterat om den kommande hungersnöden, se \+xt Apg 11:27-30\+xt*.]
11 När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sa: ”Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer.”
12 När vi hörde det, vädjade både vi och de som bodde på platsen till Paulus att han inte skulle gå upp till Jerusalem.
13 Då svarade Paulus: ”Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.”
14 När han inte lät sig övertalas, lugnade vi oss och sa: ”Ske Herrens vilja.”
15 Efter dagarna där gjorde vi oss redo och påbörjade resan upp till Jerusalem.
16 Några av lärjungarna i Caesarea [Maritima vid havet] följde också med [till Jerusalem]. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var [ursprungligen] från Cypern och en av de första som blivit lärjunge. [Troligen en av de 3 000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se \+xt Apg 2:41\+xt*.]
17 När vi [Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se \+xt Apg 20:4\+xt*] kom till Jerusalem tog syskonen (bröderna och systrarna i tron) emot oss med glädje.
18 Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.
19 Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete.
20 När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sa de till honom:
21 Nu har de hört sägas (ryktet går – gr. katecheo) att du [Paulus] lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. [Ordagrant: ”avfall (skilsmässobrev) från Mose, du lär”. Ordet avfall (gr. apostasia) är den feminina formen av gr. apostasion som är skilsmässobrev, se \+xt Matt 5:31\+xt*. Ordet används bara här och i \+xt 2 Thess 2:3\+xt*.]
22 Vad ska vi göra nu [vad är det bästa i denna situation]? De får säkert höra att du har kommit.
23 Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.
24 Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv följer (lever i linje med) undervisningen [Torah – gr. nomos] och håller (vaktar) den.
25 Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit [under apostlamötet, se \+xt Apg 15:20, 29\+xt*] och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral.”
26 Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.
27 När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom
28 och skrek: ”Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag [Torah] och denna plats [det heliga templet]. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!”
29 De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se \+xt Apg 20:4\+xt*] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.]
30 Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
31 Medan de försökte döda honom, fick befälhavaren för den romerska bataljonen information om att Jerusalem var i uppror. [Den romerska befälhavaren hette Claudius Lysias, se \+xt Apg 23:26\+xt*. Han ansvarade för en kohort, som bestod av 600 soldater. Han befann sig i Antoniaborgen som hade flera torn där man hade uppsikt över tempelområdet och märkte att det var oroligheter på gång.]
32 På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.
33 Befälhavaren steg då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla bojor. Sedan frågade han vem han var och vad han hade gjort.
34 Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen.
35 När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på,
36 för de följde efter och skrek: ”Bort med honom!”
37 Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren [Claudius Lysias]: ”Får jag säga något till dig?”
38 Då är du inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och fick med sig de 4 000 knivmännen (dolkmännen, sikarierna) ut i öknen?”
39 Paulus svarade: ”Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket.”
40 Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda ”hebreiska”] och sa: