1 En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term; kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf.
2 Jag ska öppna min mun till liknelse (ett ordspråk – hebr. mashal),
3 Sådant som vi hört och känner till
4 Vi ska inte dölja det för våra söner (våra barn),
5 För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob,
6 för att kommande generationer ska känna till dem,
7 för att de ska sätta sin förtröstan på Gud (Elohim)
8 Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder),
9 Efraims söner [det norra riket Israel] var som bågskyttar med pilbågar
10 De höll inte Guds (Elohims) förbund
11 De glömde bort hans gärningar
12 Inför deras fäder gjorde han under (förunderliga ting, mirakler) [plågorna, se \+xt 2 Mos 7-12\+xt*]
13 Han delade havet och lät dem gå rakt igenom,
14 Han ledde dem med ett moln på dagen
15 Han klöv klippor i öknen
16 Han lät strömmar komma ur klippan
17 Ändå fortsatte de (kontinuerligt) att synda mot honom
18 De fortsatte att fresta Gud (El) i sina hjärtan
19 Ja, de talade mot Gud (Elohim), de sa:
20 Se, han slog klippan så att vatten kom ut
21 När Herren (Jahveh) hörde detta blev han vred
22 För de trodde inte på Gud (Elohim)
23 Han befallde skyarna från ovan
24 Han lät manna regna över dem som mat
25 Människor åt änglars bröd,
26 Han lät östanvinden blåsa i himlen
27 Han lät kött regna över dem som stoft
28 Han lät det falla mitt i deras läger,
29 De åt och blev fullständigt mättade,
30 De var inte främmande för sin åtrå
31 när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem
32 Trots detta fortsatte de att synda (kontinuerligt)
33 Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänglighet – hebr. hevel),
34 När han slog dem skulle de ha frågat efter (sökt, tagit sin tillflykt till, närmat sig) honom
35 De [Israels folk under ökenvandringen] kom ihåg
36 Men ändå bedrog de honom med sin mun (sina ord),
37 De höll inte fast (deras hjärtan var inte rätt och förankrade) vid honom,
38 Trots detta är han barmhärtig (känner han medlidande),
39 Han kom ihåg att de bara är kött (människor),
40 Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i öknen
41 De återvände (gång på gång gick de tillbaka) till att pröva Gud (El)
42 De kom inte ihåg hans hand,
43 hur han gjorde tecken i Egypten och
44 Han vände deras floder till blod
45 Han sände flugsvärmar bland dem som uppslukade dem [\+xt 2 Mos 8:20-32\+xt*]
46 Han gav också deras inkomst till larver (skadedjur som åt upp det som skulle bli deras skörd)
47 Han förstörde deras vindruvor med hagel
48 Han gav också deras boskap till haglet
49 Han sände sin rasande vrede över dem,
50 Han banade en väg för sin vrede.
51 Han slog allt förstfött i Egypten [\+xt 2 Mos 12\+xt*],
52 Men sitt eget folk lät han dra ut som en fårhjord (flock av småboskap),
53 Han ledde dem tryggt och de fruktade inte
54 Han tog dem till sitt heliga område (gräns),
55 Han fördrev hednafolken framför dem
56 Ändå prövade och provocerade de Gud den Högste (Elohim Elion)
57 De vände tillbaka och handlade förrädiskt som sina fäder,
58 De provocerade honom med sina höga platser [offerplatser med ockulta avgudaoffer, se \+xt 5 Mos 12:2-3\+xt*]
59 [Guds respons:]
60 Han övergav tabernaklet i Shilo [i centrala Israel],
61 Han lät sin styrka fängslas
62 Han utlämnade sitt folk till svärdet
63 Eld slukade deras unga män,
64 Deras präster föll för svärdet
65 Sedan vaknade Herren (Adonai) upp som ur en sömn,
66 Han slog tillbaka sina åklagare
67 Dessutom avskydde (förkastade) han Josefs tält
68 Men han utvalde Juda stam,
69 Han byggde sin helgedom som höjderna,
70 Han valde också David, sin tjänare,
71 från de diande tackorna.
72 Han var en herde för dem med hjärtats integritet