1 Därför [tack vare vad Jesus gjort, se \+xt Rom 7:4, 25\+xt*] finns det nu ingen fördömelse (fällande dom) för dem som är i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus [för dem som inte vandrar efter köttet, utan efter Anden, se vers 4].
2 För livets Andes lag har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.
3 Det som var omöjligt för lagen [Torah],
4 Så skulle lagens rättfärdighetskrav [om ett rättfärdigt handlande i enlighet med budordens rättesnöre – som, då det står i singular, betonar helheten i undervisningen, se \+xt Rom 13:9\+xt*] helt och fullt uppfyllas i oss
5 För de som är av köttet [lever på den här världens vis] tänker på [har en förståelse och agerar efter allt] det som hör till köttet, men de som är av Anden tänker på [allt] det som hör till Anden.
6 Köttets sinne är [för med sig] död,
7 Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud.
8 De som lever i köttet kan inte behaga Gud.
9 Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har den Smordes (Messias, Kristi) Ande tillhör inte honom.
10 Om den Smorde (Messias, Kristus) bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är (har och ger) liv på grund av rättfärdigheten.
11 Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte den Smorde (Messias, Kristus) från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.
12 Vi har alltså skyldigheter, syskon (bröder och systrar i tron), men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet.
13 Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.
14 För alla som leds (drivs) av Guds Ande är Guds söner (barn).
15 För ni fick inte (tog inte emot) slaveriets ande för att falla tillbaka in i fruktan (vilket återigen leder till rädsla), utan ni tog emot barnaskapets Ande [som ger söners rätt], i vilken vi [ständigt] ropar [högt; vädjande efter hjälp]: ”Abba (pappa)! Fader!”
16 Anden själv vittnar med (tillsammans med) vår ande att vi är Guds barn,
17 och om vi är [hans] barn, så är vi också [hans] arvingar, nämligen Guds arvingar och [därmed] medarvingar till den Smorde (Messias, Kristus), förutsatt att vi lider [tillsammans] med honom, så att vi också får bli förhärligade tillsammans [med honom].
18 För jag menar [efter att ha gått igenom olika alternativ] att den här (nuvarande) tidens lidanden inte betyder (är värda) någonting mot [väger lätt jämfört med] den härlighet (ära, glans – gr. doxa) som kommer att uppenbaras (avslöjas) för (i) oss [och bli vår].
19 För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande] på Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer att ske först då Jesus kommer tillbaka, se \+xt 1 Joh 3:2\+xt*.]
20 Skapelsen (naturen) blev ju lagd under förgängelsen [utsattes för ett tillstånd av tomhet – utan mål och mening], inte frivilligt utan genom honom som lade den därunder [Gud tillät det ske] i hopp [i förväntan och tillförsikt] om
21 att även skapelsen ska befrias från förfallets (fördärvets, förgängelsens) slaveri och nå fram till Guds barns härliga frihet (den frihet som tillhör Guds barns härlighet).
22 Vi vet (har förstått) att hela skapelsen [fortfarande] – fram till nu – suckar (jämrar sig) och lider tillsammans i smärta (i födslovåndor).
23 Och inte bara den, utan också vi själva som har Andens förstlingsfrukt [som har fått Guds Ande som en första gåva, se \+xt 2 Kor 1:22; Ef 1:14\+xt*], också vi suckar inom oss medan vi väntar [oförtrutet och välkomnande] på [vår] adoption (barnaskapet) – vår kropps förlossning (återlösning, befrielse).
24 För i hoppet [med den förväntansfulla förvissningen om att kroppen ska befrias] blev vi frälsta (räddade, befriade, helade, upprättade). Men ett hopp som man ser [uppfyllt] är inget hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan ser?
25 Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas].
26 På samma sätt [som både skapelsen och vi suckar, se vers 22-23] hjälper (undsätter) ju också Anden oss [när han går med och stöttar precis där det behövs] i vår svaghet (bräcklighet, skörhet). För vi vet inte (har inte vetat) exakt vad vi borde be om (hur vi lämpligast bör be). Men Anden själv [träder in och] ber (går i förbön; vädjar, medlar) för oss med outsägliga suckar [som inga ord kan uttrycka].
27 Och han som [ständigt] rannsakar (ser igenom; undersöker, utforskar) hjärtan, han vet (förstår, ser, känner till; är medveten om) vad Andens tanke är (vad Anden menar), för han vädjar (går i förbön; vädjar, medlar) [ber och manar ständigt gott] för de heliga så som Gud vill [ordagrant: ”enligt Gud” – i harmoni med Guds vilja].
28 Vi vet (har sett/insett; är förvissade om) att
29 [För Gud är allvetande.] Dem som han på förhand kände till [visste skulle bli hans en dag], förutbestämde (gr. proorizo) han också till att bli lika [få sin inre karaktär formad efter] hans Sons avbild, så att han [Jesus] skulle bli den förstfödde (högste; mest betydelsefulle) bland många syskon (bröder och systrar i tron). [Förutbestämma är ordagrant ”att i förväg sätta upp gränser”.]
30 Och dem som han förutbestämde [att de skulle ta emot Jesus och formas efter hans avbild],
31 Vad ska vi nu säga om (gentemot – gr. pros) [”i riktning mot” allt] detta [se vers 28-30, men även hela sammanhanget från vers 17]? Om Gud är för (över – gr. hyper) oss, vem kan [då] vara emot (gr. kata) oss [”dra ner” oss, dvs. få oss totalt på fall]? [\+xt Ps 118:6\+xt*]
32 Han som ju inte [ens] skonade sin egen Son, utan utlämnade [personligen gav upp] honom för oss alla, hur skulle han inte också fritt [komma att] skänka (ge, unna, bevilja) oss allt (allting) [tillsammans] med honom. [Grekiskan betonar ordet för ”inte” (genom att använda ouchi) i slutet på versen – betydelsen blir att det vore helt uteslutet.]
33 Vem kan anklaga Guds utvalda? Det är Gud som rättfärdiggör.
34 Vem är den som dömer? [Det är Jesus som har all auktoritet och är den som ska döma alla människor en dag.] Den Smorde (Messias, Kristus) är den som har dött, och ännu viktigare, har uppstått från de döda, han sitter nu på Guds högra sida och vädjar (ber ständigt, manar gott) för oss.
35 Vem ska [då kunna] skilja oss från den Smordes (Messias, Kristi) [osjälviska, utgivande och rättfärdiga] kärlek?
36 Som det även står skrivet [\+xt Ps 44:23\+xt*]:
37 [Skulle något av detta kunna skilja oss från Jesu kärlek?]
38 Jag är helt övertygad (förvissad) om att:
39 varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt],