1 På tjugofjärde dagen i samma månad [31:a okt 445 f.Kr. – två dagar efter att lövhyddohögtiden har avslutats, se \+xt 3 Mos 23:34-37\+xt*] samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden [för att visa sin sorg och omvändelse].
2 De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar [som levde bland dem] och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar.
3 De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahveh) sin Guds (Elohims) Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se \+xt Joh 11:9\+xt*]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahveh) sin Gud (Elohim).
4 Jeshua och Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform [trapporna ovanför dem] och ropade med hög röst till Herren (Jahveh) sin Gud (Elohim).
5 Och leviterna Jeshua och [sju andra leviter] Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia [\+xt Neh 10:14\+xt*], Shebanja och Petachja [\+xt Esra 10:23\+xt*] sa:
6 Du är Herren (Jahveh), bara du!
7 Du är Herren Gud som utvalde Abram (Avram)
8 Du fann hans hjärta trofast inför dig,
9 Du såg våra fäders nöd i Egypten
10 Du gjorde tecken och under mot farao,
11 Du delade havet framför dem,
12 Du ledde dem med en molnpelare om dagen
13 På Sinai berg steg du ner
14 Du gav dem kunskap om din heliga sabbat [\+xt 2 Mos 20:8-11; 5 Mos 5:12-15\+xt*]
15 Du gav dem bröd [manna] från himlen när de hungrade [\+xt 2 Mos 16:4-8\+xt*]
16 Men våra fäder agerade övermodigt (arrogant)
17 De vägrade lyssna
18 Trots att de gjorde sig en gjuten kalv och sa:
19 På grund av din oändliga nåd (barmhärtighet, ömsinta kärlek) övergav du inte dem i öknen. Molnstoden försvann inte på dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldstoden slutade inte att lysa upp den väg de skulle gå på natten. [Molnet och elden är en bild av den helige Ande och hans ledning.]
20 Du gav dem din goda Ande för att undervisa dem. Du undanhöll inte ditt manna från deras munnar, och du gav vatten för att släcka deras törst.
21 I 40 år gav du dem mat (försörjde du dem). Inte ens i öknen behövde de sakna något.
22 Och du gav dem riken och folk
23 Deras barn gjorde du talrika
24 Och deras barn kom och tog landet i besittning.
25 De intog befästa städer och bördig jord
26 Men de gjorde uppror och trotsade dig,
27 Då gav du dem i deras fienders hand
28 Men när de kom till ro,
29 Du förmanade dem för att återföra dem
30 Du hade tålamod med dem i många år
31 Men du som är rik på barmhärtighet (oändliga, medkännande nåd – hebr. rachamim) [plural]
32 Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (El),
33 Du är rättfärdig
34 Våra kungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
35 Trots att de levde i sitt eget rike
36 Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till det persiska riket]
37 Dess rika skörd går till de kungar
38 På grund av allt detta [\+xt Neh 9:5-37\+xt*] slöt vi ett fast förbund och satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs med sigill, stod våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.