1 Dessa är folkslagen (nationerna) som Herren (Jahveh) lämnade [tillät vara obesegrade] för att pröva Israel genom dem – alla de som inte kände till alla krig med Kanaan,
2 bara så att [alla nya] generationerna av Israels söner skulle veta och lära sig strida, åtminstone de som tidigare inte visste något om det:
3 De fem filisteiska furstarna [för städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan, se \+xt Jos 13:3\+xt*],
4 De var där för att pröva Israel genom dem för att veta om de lyssnar till Herrens (Jahvehs) befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) deras fäder genom Moses hand.
5 Och Israels söner bodde bland
6 och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina egna döttrar till deras söner och tjänade deras gudar. [Jämfört med uppräkningen i \+xt 5 Mos 7:1\+xt* nämns inte girgasiterna. Mose hade tydligt varnat att inte ingå förbund med dessa folk, se \+xt 5 Mos 7:2-5\+xt*.]
7 Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och glömde Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och tjänade baalerna och aserorna.
8 Därför upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.
9 Och när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.
10 Och Herrens (Jahvehs) Ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahveh) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
11 Och landet hade ro i 40 år. Sedan dog Otniel, Kenaz son.
12 Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, och Herren (Jahveh) styrkte Eglon [betyder: ”lik en kalv” och liknar också ordet för rund/rundad], Moabs kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon.
13 Han [Eglon] samlade till sig Ammons och Amaleks söner och han gick och slog Israel och de besatte Palmstaden [Jeriko, se \+xt 5 Mos 34:3\+xt*].
14 Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, i 18 år.
15 Men när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung.
16 Och Ehud gjorde ett tveeggat svärd för honom [sig själv eller för Eglon], en aln långt [45 cm], och han fäste det under sina kläder på sin högra sida. [Eftersom de flesta var högerhänta, såg det ut som om Ehud var obeväpnad eftersom han inte hade vapnet på sin vänstra sida. Vapnet behövde vara tillräckligt långt för att kunna döda Eglon, som var en stor man, och tillräckligt nätt för att kunna gömmas under kläderna.]
17 Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moabs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant ”fet/stor överflöd/mer/mycket” – hebr. bari meód) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se \+xt 1 Mos 41:1-4\+xt*.]
18 När han avslutat överlämnandet av gåvan skickade han ut folket som burit gåvan.
19 Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se \+xt Jos 4:19-20\+xt*] som var i Gilgal och sa: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung”.
20 Ehud kom då till honom och han satt för sig själv, ensam i sitt svala övre rum. Och Ehud sa: ”Jag har ett ord (budskap; en sak, något – hebr. davar) från Gud (Elohim) till dig” Och han reste sig från sin stol.
21 Och Ehud drog fram sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra höft och drev in det i hans buk.
22 Även skaftet följde med in efter bladet och fettet omslöt bladet, för han drog inte ut svärdet från hans buk, och avföring kom ut.
23 Sedan gick Ehud ut genom balkongen (hebr. misderon; ordet kommer från ceder och kan antyda ”rummet över takbjälkarna”) och stängde dörrarna till det övre rummet om honom och låste dem.
24 När han hade gått kom hans tjänare och de såg och se, dörrarna till det övre rummet var låsta och de sa: ”Han är säkert på toaletten (ordagrant: ”täcker sina fötter”, dvs. med sin mantel) i det inre (privata) svala övre rummet”. [Tjänarna kände också säkert lukten, och ville inte störa. Se även \+xt 1 Sam 24:4\+xt* där samma uttryck används av Saul.]
25 Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på golvet (marken).
26 Och Ehud flydde medan de dröjde kvar och hade passerat förbi stenbilderna [se vers 19] och flydde till Seira. [Troligtvis ett skogsområde i sydöstra Efraims bergsbygd, där det var lätt att gömma sig.]
27 Och det skedde, när han kommit [hem], att han blåste i en shofar i Efraims berg [för att samla dem till strid]. Då kom Israels söner ner med honom från bergsbygden, och han var framför dem [Ehud tog täten].
28 Och han sa till dem: ”Följ efter mig för Herren (Jahveh) har gett era fiender moabiterna i er hand.”
29 Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10 000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
30 Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
31 Efter honom kom Shamgar, Anats son, som slog 600 filisteiska män med en oxpik. Även han räddade Israel.