1 Bland fariséerna [i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig] fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. [Hans namn betyder ordagrant ”en som segrar”. Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.]
2 På natten kom han till Jesus.
3 [Nikodemus använde frasen ”vi” men] Jesus svarade honom [och blir personlig]:
4 Nikodemus svarade: ”Hur kan någon (ordagrant: en människa) födas när han är gammal (gråhårig)? Han kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur [det är ju omöjligt]?”
5 Jesus svarade:
6 Det som är fött av kött (mänsklig natur) är kött, och det som är fött av Anden är ande.
7 Var inte förvånad (börja inte spekulera på ett omoget sätt) över att jag [bokstavligen] sa: ’Ni alla [du Nikodemus, ni fariséer och judar, ja alla människor] måste födas på nytt (från ovan).’
8 Vinden (anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden.”
9 Nikodemus svarade genom att fråga: ”Hur kan allt detta ske?”
10 Jesus svarade och sa:
11 Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig [Nikodemus]:
12 Om ni inte tror (förtröstar) när jag har talat (berättat) om det jordiska [dvs. de saker som hänt här och nu],
13 Ingen har [någonsin] stigit upp till (in i) himlen,
14 Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se \+xt 4 Mos 21:8-9\+xt*],
15 för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
16 För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
17 För inte sände Gud sin Son till (in i) världen för att [han skulle] döma (separera) världen,
18 Den som tror (litar, förtröstar) på honom är inte dömd (separerad, förkastad),
19 Detta är grunden (orsaken) till domen:
20 För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset,
21 Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
22 Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judeen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte.
23 Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig.
24 Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [\+xt Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20\+xt*]
25 Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen.
26 De kom till Johannes och sa: ”Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom.”
27 Johannes [Döparen] svarade: ”En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen.
28 Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (före, som en banbrytare för) honom.
29 Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant ’med lycka’) när han hör brudgummens röst. Detta är min glädje som nu har blivit fulländad.
30 Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre.”
31 Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla.
32 Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.]
33 Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga).
34 För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
35 Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet).
36 Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller) att se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.