1 Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [\+xt Heb 5:12\+xt*] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen).
2 dop [plural – de judiska reningsdopen; dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
3 Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning].
4 Det är omöjligt för dem som
5 smakat Guds goda ord [gr. rhema – specifikt ord levandegjort av den helige Ande],
6 men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt bli förda till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt.
7 En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud.
8 Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.
9 Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa [att er andliga åker inte bär törnen och tistlar och behöver brännas av], det som för till befrielse (frälsning), trots att vi talar på detta sätt.
10 För Gud är inte orättvis (orättfärdig) så att han glömmer [inte skulle bry sig om] ert arbete (vad ni har gjort) och den kärlek [vilken osjälvisk och utgivande kärlek] ni visat hans namn när ni tjänat de heliga – och som ni [fortfarande] tjänar.
11 Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet.
12 Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena.
13 För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid.
14 Han sa:
15 Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat.
16 Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar.
17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
18 Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss.
19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget.
20 Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss: