1 Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se \+xt 4 Mos 9:18, 19\+xt*]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas vara omkring två miljoner människor, se \+xt 2 Mos 12:37\+xt*.]
2 Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
3 Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: ”Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?”
4 Då ropade Mose till Herren och sa: ”Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds].”
5 Herren svarade Mose: ”Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
6 Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
7 Han gav platsen namnet ”Massa” och ”Meriva”, eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: ”Är Herren med oss eller inte?” [Det hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
8 Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: ”viloplats”].
9 Mose sa till Josua: ”Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.”
10 Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Moses bror] och Hur (hebr. Chor) [en vän; konstnären Betsalels farfar, se \+xt 2 Mos 31:2\+xt*] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva).
11 När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
12 Moses hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur (hebr. Chor) höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant ”sanna” – hebr. emonah) till dess att solen gick ner.
13 Josua försvagade (slog ner – hebr. chalash) [ovanligt ord, se \+xt Job 14:10; Jes 14:12\+xt*] Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt ”svärdets mun” – hebr. peh cherev).
14 Herren sa till Mose: ”Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs rent från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: ’från under himlarna’).”
15 Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahveh Nissi).
16 Han sa: ”Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahveh) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte).”