1 Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: ”Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
2 Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.”
3 Herren (Jahveh) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon.
4 Mose sa [till farao]: ”Detta är vad Herren (Jahveh) säger: Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten (hebr. Mitsrajim),
5 och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
6 Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen.
7 Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: röra sin tunga) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahveh) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
8 Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå.” Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
9 Herren (Jahveh) hade sagt till Mose: Farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
10 Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.