1 Medan Petrus och Johannes talade till folket, konfronterade plötsligt översteprästerna, tempelvaktens befälhavare och saddukéerna dem.
2 De var upprörda (irriterade) över att de undervisade folket och genom Jesus predikade (med övertygelse berättade om) uppståndelsen från de döda. [Saddukéerna trodde inte på ett liv efter döden, se \+xt Apg 23:8\+xt*.]
3 Så de arresterade dem (lade sina händer på dem) och höll dem fängslade till nästa dag, för det var redan kväll.
4 Men många av dem som hade hört budskapet (ordet) kom till tro, och antalet män var nu omkring 5 000.
5 Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem.
6 Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas [hans svärson], Johannes och Alexander, och alla andra från översteprästernas släkt.
7 När de hade ställt dem [Petrus och Johannes] framför sig (mitt i samlingen) begärde de svar (började de förhöra dem på ett föraktfullt sätt): ”Genom vilken kraft (övernaturlig styrka) eller i vilket namn (auktoritet) har ni [simpla människor] gjort detta?”
8 Då sa Petrus fylld av den helige Ande till dem:
9 Om vi i dag förhörs om en god gärning mot en sjuk (kraftlös, handikappad) man, och hur han blev helad (frälst, upprättad, befriad),
10 så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Messias, Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda.
11 Han [den Smorde – Messias, Kristus] är:
12 Och hos ingen annan [än Jesus, se vers 10] finns frälsningen (räddningen, befrielsen), för under himlen finns inget annat namn som människor har fått [givet bland sig] genom vilket vi blir frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade).”
13 De blev helt förundrade när de såg Petrus och Johannes frimodighet (deras tydlighet och säkerhet i talet). Samtidigt började det faktum att de var olärda män sjunka in i deras medvetande. [Petrus och Johannes hade inte gått under någon rabbin och fått en formell teologisk utbildning.] Men så klarnade det för dem att de varit med Jesus.
14 När de också såg mannen som [tidigare varit lam men nu] blivit botad stå där tillsammans med dem, hade de inget de kunde säga mot dem.
15 De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.
16 De sa: ”Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka.
17 Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet.”
18 De [det religiösa ledarskapet i Jerusalem] kallade in dem igen [till Stora rådet] och befallde dem att under inga omständigheter tala eller undervisa i Jesu namn.
19 Men Petrus och Johannes svarade dem: ”Om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Gud, det får ni själva avgöra (döma),
20 men för oss är det omöjligt att inte berätta om det vi sett och hört.”
21 När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt.
22 Mannen som genom detta tecken (mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal. [Han hade varit lam sedan födseln, se \+xt Apg 3:2\+xt*. Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]
23 När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt.
24 När de hörde det, ropade de enat (i harmoni, ett ackord, med samma sinne) till Gud och sa:
25 Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) [\+xt Ps 2:1-2\+xt*]:
26 Jordens konungar trädde fram på rad [för att attackera],
27 Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort
28 till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.
29 Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord,
30 medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn.”
31 När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet.
32 Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.
33 Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla.
34 Ingen av dem led någon nöd [\+xt 5 Mos 15:4\+xt*], för de som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått,
35 och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov.
36 Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans (Förmaningens) son – var en levit [Levi stam är en av Israels tolv stammar] född på Cypern.
37 Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.