1 Agrippa sa då till Paulus: ”Du har tillåtelse att tala för din sak.” Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar:
2 ”Kung Agrippa, jag är glad (tacksam) att det är inför dig jag får försvara mig i dag mot allt som judarna anklagar mig för,
3 särskilt eftersom du är så väl insatt i judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod.
4 Hur mitt liv har varit från det att jag var ung, från första början bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar.
5 De känner mig sedan lång tid tillbaka, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår religion.
6 Nu står jag här inför rätta för mitt hopp. [Det är enda anledningen!] Det är ett hopp till det löfte som Gud gav våra fäder (förfäder),
7 ett hopp som våra tolv stammar hoppas få se uppfyllt medan de ivrigt tjänar Gud natt och dag. [Uppståndelsen, se vers 8] För det hoppet, kung Agrippa, står jag anklagad av judarna.
8 Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?
9 Själv såg jag det som min plikt att göra allt för att bekämpa Jesu nasaréns namn,
10 och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga satte jag i fängelse med fullmakt från översteprästerna, och när man ville avrätta dem röstade jag för det.
11 Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer.
12 När jag så var på väg till Damaskus med fullmakt och uppdrag från översteprästerna,
13 fick jag under resan, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och strålade omkring mig och mina följeslagare.
14 Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sa till mig på det hebreiska språket (den arameiska dialekten):
15 Jag sa: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer.
16 Men res dig och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till det du har sett och till det jag ska visa dig.
17 Och jag ska rädda dig från ditt eget folk och från hedningarna. Jag sänder dig ut till dem
18 för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron på mig.
19 Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen.
20 Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judeen och även ute bland hedningarna, att de ska omvända sig (förändra sitt tänkesätt) och vända sig till Gud och göra gärningar [leva ett värdigt liv] som hör till omvändelsen. [Resultatet av en genuin omvändelse är ett liv som karaktäriseras av goda gärningar. De kan dock aldrig vara grunden för frälsningen, samtidigt som de är ett ofrånkomligt resultat av ett nytt liv i Jesus.]
21 Det var därför som judarna grep mig i templet och försökte döda mig.
22 Men med Guds hjälp står jag än i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske:
23 att den Smorde (Messias, Kristus) skulle lida, och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna.”
24 När han sa detta i sitt försvarstal ropade Festus: ”Du är galen, Paulus! Din stora lärdom driver dig till vanvett.”
25 Men Paulus svarade: ”Jag är inte galen, högt ärade Festus. Det jag säger är sant och förnuftigt.
26 Kungen [Agrippa II] känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och rakt till honom. Jag tror inte att något av detta är obekant för honom. Det är ju inte i någon avkrok det har hänt.
27 Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.”
28 Agrippa svarade Paulus: ”På kort tid försöker du övertala mig att bli en kristen!” [Grekiska oligos kan översättas både kortvarig i tid, eller liten. I så fall blir betydelsen: ”Med så lite försöker du övertala mig.”]
29 Paulus svarade: ”Jag ber till Gud, att oavsett om det tar kort eller lång tid, önskar jag att inte bara du utan alla som hör mig i dag blir som jag, bortsett från de här bojorna.”
30 Kungen [Agrippa II] reste sig nu tillsammans med ståthållaren [Festus] och Berenike och de andra som satt där,
31 och när de hade kommit ut sa de till varandra: ”Den mannen gör inte något som förtjänar död eller fängelse.”
32 Agrippa sa till Festus: ”Den mannen hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.”