1 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias ner tillsammans med några äldste och en advokat som hette Tertullus. [Han var kunnig i det romerska rättsväsendet och hade anlitats av Stora rådet för att föra deras talan.] De framförde sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren [Felix].
2 När Paulus hade kallats in började Tertullus sina anklagelser mot Paulus. Han sa:
3 ”Högt ärade Felix! Tack vare dig och ditt ledarskap har vi fått uppleva en långvarig fred. Dina politiska reformer har gjort så att detta folk som jag representerar, överallt och på alla sätt fått det mycket bättre. Detta erkänner vi med stor tacksamhet.
4 För att inte besvära dig alltför länge, ber jag att du i din godhet lyssnar till vad vi i korthet har att säga.
5 Vi har nämligen funnit att den här mannen är en riktig plåga (pestböld, smitthärd).
6 Han har till och med försökt vanhelga templet.
8 När du förhör honom kan du själv få klarhet i allt det vi anklagar honom för.”
9 Judarna instämde och påstod att det var på det sättet.
10 Ståthållaren [sa ingenting själv, utan] gav nu tecken åt Paulus att tala, och han svarade:
11 [Försvar till punkt 1 – upprorsmakare:]
12 Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket,
13 och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för.
14 [Försvar till punkt 2 – ledare för en sekt:]
15 Jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång. [\+xt Dan 12:2; Joh 5:28-29; Upp 20:12-15\+xt*]
16 Därför strävar också jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.
17 [Försvar till punkt 3 – vanhelga templet:]
18 Då fann de mig i templet när jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult.
19 Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
20 Annars får dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet,
21 om det inte var denna enda sak som jag ropade när jag stod bland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står här anklagad inför er.”
22 Felix, som mycket väl kände till Vägen, sköt nu upp rättegången och sa: ”När befälhavaren Lysias kommer hit ner ska jag avgöra målet.”
23 Han befallde officeren att hålla Paulus i förvar men samtidigt ge honom viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att hjälpa (betjäna, assistera) honom. [Några av dessa måste ha varit Lukas, Aristarchus och Trofimus som reste med honom. I Caesarea Maritima (vid havet) bodde också evangelisten Filippus och officeren (centurionen) Cornelius.]
24 Några dagar senare [efter rättegången] kom Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
25 Men när Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sa: ”Gå din väg för den här gången. När jag får tid ska jag kalla på dig.”
26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom.
27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus bli kvar i fängelset.